lördag 23 juni 2007
deras liv är tavlor vända mot väggen
Det är intressant med alla de olika faser man går igenom i livet. Jag och Karin konstaterade häromdagen att vi båda gått från gymnasiets politiska, rabiata feministperiod till någon slags ytlig fas där mode, Top Model, Justin Timberlake-konserter och people.com känns så mycket mer intressant än demonstrationer, vegetariandiskussioner, håriga ben och hurvuvida det verkligen är okej att ha fjolliga väskor och smink eller ej. Jag måste säga att det är bra mycket roligaare att vara ytlig - livet blir liksom lättare om man inte ifrågasätter och debatterar allt. Ibland försöker jag anstränga mig och börjar med att surfa runt för att hitta intressanta politikbloggar, men det slutar alltid med att jag kollar in gamla Top Model-portfolios eller letar snygga partyheels på Asos.
Frågan är då - vad blir nästa livsstilsperiod? Borde bli någon slags helomvändning, vuxenfasen kanske, med "riktigt" jobb som förutsätter en utbildning, giftermål, barn, villa och Volvo?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ha, känner igen det där. fast jag är fortfarande rätt ifrågasättande när det kommer till könsroller och feministiska grejer. tycker t.o.m att jag förstår det bättre nu i efterhand. Men jag tycker aldrig att det ena måste utesluta det andra, varför ska jag liksom inte kunna gilla smink, mode och yta bara för att jag är feminist?
Hahaha, jovisst är det så! Jag tror att den "ytliga" perioden kommer starkare om man haft en period åt andra hållet, man har liksom lite att ta igen. Plus att om man går vidare med besked från någonting så finns det väl ett behov att ta lite avstånd, man börjar irritera sig på "de där" och behöver vara annorlunda från dem... Typ som när man gör slut med någon, man behöver se det dåliga och definiera sig själv i motsats till det man lämnat på sätt och vis.
Sen är det klart att som Annika säger behöver de inte utesluta varandra, och gör inte heller.
Nej, det gör det så klart inte, men det tog många år innan jag kom på det - saker och ting kan vara så svartvita ibland...
Håller med Annika. det ena behöver inte utesluta det andra.
Men jag tror det kallas att växa upp. ;) Att inte vara så extrem i allt och se allt i svart och vitt.
Vad hände med "andra" Anna? Har hon också upptäckt detta? ;)
Skicka en kommentar