söndag 31 juli 2011

Angry birds peace treaty

Jag vet, det är astråkigt med bloggar med massa youtubeklipp, men jag kan inte låta bli att lägga upp den här videon:


Ett måste att se om man gillar Angry birds. ASKUL!!!

ps. Xiao säger att jag ska skriva att jag sitter och bloggar samtidigt som jag har gäster............

lördag 30 juli 2011

eat da poo poo

Igår visade Bodil mig det här klippet:



Det är alltså nån snubbe i Uganda som håller värsta hate speech:et mot homosexuella. Det han säger är jättehemskt och homofobiskt fast samtidigt blir det roligt för det är så absurt och tragikomiskt att han sitter och pratar om att "eat da poo poo" och sånt. (För övrigt, är det ok eller alldeles för politiskt inkorrekt att tycka att en video som den här är kul? Egentligen tycker jag nog inte att det är ok men ändå lägger jag upp det på bloggen. Kunde inte låta bli.)


Här är en autotune-remix av klippet. Förvånansvärt catchy måste jag säga. Evelina, om du läser det här - du måste kolla, lovar att du kommer älska det.

Bridesmaids

I torsdags var jag och Bodil på bio och såg Bridesmaids. Jag har funderat på den sedan dess men jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den.

Å ena sedan var det mycket bajs & kiss- och snuskhumor, vilket jag gillar. Det var också väldigt skönt att se tjejer som såg helt vanliga ut, dvs inte var botoxade, supersmala och sönderopererade. Jag gillade även att fokus var på kvinnornas vänskap och inte på deras relationer med sina killar. Womance-filmer är de bästa!

Å andra sidan var det väldigt viktigt i filmen för kvinnorna att ha ett förhållande. Det irriterade mig mycket att det tycktes vara viktigare för tjejen som hade huvudrollen att ha en pojkvän än ett jobb. Det behöver såklart inte vara fel - jag tror de flesta tycker det är viktigare med relationer, både till vänner och familj, än att ha en lyckad karriär. Men det som stör mig är att det så himla ofta är så här för kvinnliga karaktärer, att bara man har en kille så spelar inte karriären så stor roll. Jag kan inte komma på att det omvända gäller för killar, de verkar alltid både ha en lyckad karriär och en flickvän/fru. Jag tycker att sådana här filmer sänder ut signaler om att kvinnor alltid bör låta relationer komma i första hand och arbete är något sekundärt medan för män går det utmärkt att ha både och.

Ta till exempel Hur man blir av med en kille på tio dagar, den slutar med att den kvinnliga huvudrollen är arbetslös och skippar en anställningsintervju och väljer killen - som såklart har ett jobb - istället. Eller som i filmen The Wedding Planner där Jennifer Lopez har ett jobb men är olycklig och hennes liv kan inte bli bra förrän hon träffar en kille och det är uppenbart hur hon använder sitt arbete som ett substitut för ett förhållande. Det finns massa fler filmer med liknande tema fast jag kan inte komma på någon mer just nu. Säg gärna till om ni vet filmer där samma gäller för killar.

torsdag 28 juli 2011

Någon skulle behöva en lektion i radikalfeminism

Jag hittade den här artikeln via en länk på Facebook. Surprise, surprise - Anders Behring Breivik hatar kvinnor, till den grad att det blir skrattretande. Eller rättare sagt, det hade varit skrattretande om det inte varit för att han mördat x antal personer. Men texten är ändå så absurd att jag hade svårt att ta den på allvar - tills jag insåg att det faktiskt fortfarande är så i många länder som han vill att det ska vara i Europa. Att kvinnor betraktas som lägre stående varelser och jämställdhet mellan könen ses som något onaturligt. Ingenting som får mig att börja skratta direkt. Det är ju ganska ironiskt egentligen att han delar kvinnosyn med många muslimer, en av de grupper i samhället han hatar mest. Undrar om han har tänkt på motsättningen i det?

Jag har inte läst något alls om hans kvinnohat i svensk media (artikeln jag länkar till är från en brittisk tidning). Hur kommer det sig att det skrivs så mycket om hans hat mot islam (och till viss del vänstern) men inget om hatet mot kvinnorna? Kan det vara så att det anses värre eller i alla fall mer värt att uppmärksamma att vara hatisk mot en religion/folkgrupp än att vara hatisk mot kvinnor?

Kvinnohat, ptja, orka bry sig liksom. Jag tror att det handlar om att det är så mycket lättare att se rasistiska tendenser än kvinnofientliga. Rasismen är mer synlig och tydlig än vad kvinnohatet, t ex så finns det inga partier som är uppenbart kvinnofientliga medan det finns många rasistiska/nazistiska partier. Dessutom är vi så vana vid vissa typer av våld mot kvinnor att vi inte tänker så mycket på det eller ens inser att det är våld mot kvinnor. Dessutom skulle kvinnohatet inbegripa så många fler eftersom det finns så många män (men långt ifrån alla) som använder våld mot kvinnor men i olika grader förstås. Det gör att det blir jobbigt att uppmärksamma det eftersom det finns så många gärningsmän. Dock är ju den här texten väldigt extrem och det är nog få som inte reagerar på den och det är antagligen ytterst få män som skulle känna sig träffade.

Summa summarum: som svar på min fråga - ja, jag tror att det är anses värre/mer värt att uppmärksamma rasism än kvinnohat. För att kvinnohatet är djupare rotat i vårt samhälle och därmed svårare att se och därmed också mer accepterat.

onsdag 27 juli 2011

Ny design

Jag har ändrat designen på bloggen, bland annat kan nu äntligen like:a inlägg. Jag vet inte om jag kommer behålla designen så här eller om jag ska ändra på't, vi får se. Gillar den i alla fall bättre än den förra tråkiga.

tisdag 26 juli 2011

Tv-serier, pw & husporr

Idag tog jag mig utanför läggan för första gången sedan i lördags. Duktigt! Har liksom inte haft någon direkt anledning att röra mig utanför hemmets trygga vrå och har varit "upptagen" med att kolla på tv-serier. Mina favoriter just nu är The Middle och Pretty little liars. Jag har lite svårt att förstå att PLL har fått 8.2 i betyg på IMDb. Nog för att serien är helt ok, som en blandning av Gossip girl och Desperate housewives, men 8.2?! Njae. Lite för dåliga skådespelare och för melodramatisk story för det. The Middle har fått 7.7 vilket är för lågt tycker jag, det är ju en asrolig serie. Sitter och skrattar högt när jag ser den. Dock är den inte så genusmedveten tyvärr men det är ju nästan ingen tv-serie. Är det någon som har ett tips på en tv-serie (helst komedi eftersom de brukar vara de mest genusomedvetna) där de inte har könsstereotypa karaktärer och som inte anser att män är från Mars och kvinnor från Venus? Skulle vara väldigt trevligt att se en sån serie som omväxling.

Anledningen för övrigt till att jag tog mig utanför lägenheten idag var för att jag kände att det var dags att röra på fläsket lite. Det blev en kvälls-pw vilket var skönt förutom att jag fick en miljard myggbett. Det finns massa mysiga villaområden i närheten som ser så himla idylliska ut (ni vet, lummiga trädgårdar och fina gamla stenhus) och som gör att jag inser att jag MÅSTE få bo i ett hus en dag. Annars kommer jag aldrig bli en lycklig människa. Jag är något av en husfetischist, älskar att kolla in fina hus. Ska börja smygfota dem och skapa en husporrmapp på datorn.

Hehe, nu var jag tvungen att googla "husporr" men det fanns inga roliga (dvs snuskiga) bilder alls. Mäh! Vad tråkiga folk är. Trodde att det i alla fall skulle komma upp nån bild på nån som typ smeker ett hus men icke alltså.

måndag 25 juli 2011

ignorance is a bliss

Apropå mitt föregående inlägg så är den här krönikan av Unni Drougge intressant. Hur kommer det sig att vi är intresserade av att förstå och förklara varför en vanlig, etniskt norsk man begår ett terroristdåd men inte när det är en man från Mellanöstern som gör det?

För det vet vi ju - de män som begår fruktansvärda brott, som det här terroristdådet eller till exempel våldtäkter mot kvinnor, är ju för det mesta muslimska araber. För muslimska män är ju såna; kvinnohatare och fientliga mot väst och "kristna" värderingar och tjosanhejsan. Det behövs ingen förklaring, finns inget behov av förståelse. Men skulle det vara en man med nordiskt ursprung som gör något sånt här så måste det finnas en förklaring; en tragisk uppväxt eller en psykisk störning. Något avvikande så att vi får bekräftat att inte vem som helst kan utföra ett hemskt brott. För vem vill inse att egentligen vem som helst kan utföra en ond handling? Det skulle ju rucka på hela ens världsbild.

Sluta ursäkta gärningsmännen

Jag hade egentligen inte tänkt kommentera det som hänt i Norge för jag vet inte riktigt vad jag ska säga som inte redan sagts men jag måste säga något om det här inlägget hos Bloggkommentatorerna.

De menar att könsroller gör att män begår sådana här brott eftersom män måste visa sig starka psykiskt och fysiskt. Jag köper inte riktigt den enkla förklaringen. Jag köper inte heller att gärningsmannen skulle gjort detta på grund av en hemsk uppväxt. Inte för att jag tror att han föddes ond utan för att många många människor har fruktansvärda barndomar utan att för den sakens skull döda över 90 personer. Framförallt - många kvinnor har haft en hemsk uppväxt utan att för den sakens skull ta ut det på andra genom att använda våld.

Så varför är det främst män som använder sig av våld? Varför gör inte kvinnor det? Varför är det nästan alltid män som begår den typen av brott som Anders Behring Breivik begick?

Jag tror att män gör sånt här för att demonstrera sin makt och därför begår inte kvinnor sådana här handlingar för de har ingen makt att visa upp. Det är väl inte direkt någon nyhet att det är män och inte kvinnor som har makten i samhället? Gärningarna i Norge handlar om ett behov av att visa makt, inget annat. Jag ogillar starkt när man, som Bloggkommentatorerna, börjar prata om dålig uppväxt och sånt - det är att göra gärningsmannen till ett offer. Det är inte han som är offret, det är alla de döda och deras familjer. Det är inte synd om gärningsmannen. Det kan finnas förklaringar till varför han gjorde som han gjorde men inga ursäkter. Jag är så trött på att (mäns) våld alltid ska förklaras och ursäktas - det är inte de som använder våld som är offer, det är de som blir föremål för det. Låt gärningsmannen ta ansvar för sina handlingar, ursäkta dem inte. Alla vet att det är fel att använda våld och det är inte så himla svårt att avstå från att använda det - även om ens uppväxt sög.

fredag 22 juli 2011

tänk på barnen i Afrika

Plötsligt känns den gamla frasen "tänk på barnen i Afrika" väldigt aktuell. Usch, jag får ont i magen när jag ser bilder som den nedan; på stackars undernärda barn. Jag vill ta med mig massa mat och sätta mig på ett flyg till flyktinglägret i Kenya och försöka hjälpa till på något sätt. Här sitter jag och fläskar i mig kakor och godis medan det finns de som inte har något att äta överhuvudtaget - ibland är det väldigt nyttigt att få lite perspektiv. Visst, det hjälper inte dem om jag inte äter godis men för att stilla mitt dåliga samvete har jag i alla fall skickat 100 kronor till UNHCR's arbete för att minska svälten på Afrikas horn. Här kan man hitta olika organisationer att skänka pengar till. Kom igen nu, alla har råd att skänka 50 kr var. Det är bara en pizza eller en öl - det kan man faktiskt skippa och istället ge pengarna till någon som behöver dem bättre.

Bilden är från DN.

Det värsta med att barnen är så undernärda är att - om de överlever - kan få permanenta hjärnskador. Det spelar ingen roll hur mycket de äter senare i livet, skadan är redan skedd. Så himla tragiskt och onödigt.

torsdag 21 juli 2011

7 timmar på Nova

Igår tillbringade jag sju timmar på Nova, köpcentret i Lund. Det blev många kodak- och twitter moments under dessa timmar:


Bodil aka "Jag ÄR shabby chic" & Evelina = smartphone-nördar


Angry birds-nörderi inne på Bolagret


Bodil med ett grönt garnnystan/dekorationsboll


...som också kan användas så här.


Bodil köpte en yogamatta och var mycket nöjd med detta


vi lekte att vi var i djungeln


hej hej!




spexig kaktus


Den här vill vi ha på ballen




eller den här kanske?


Coola kids


åker skateboard

Bodil tog en liten paus


Inne i nån (genus-omedveten) affär hittade vi ett verktygsset för tjejer. Sånt gillar vi inte!


Bodil köpte en bänk till sin balkong


Womance @ bussen på väg hem


Anders bär bänken på huvudet.

Sen avslutade vi denna trevliga dag med att köpa godis och kolla på förra Harry Potter-filmen som uppvärmning inför idag när vi ska kolla på sista HP-filmen. Untz untz untz!

onsdag 20 juli 2011

Igår var en stor dag

för jag träffade för första gången någonsin en bloggläsare som jag inte känner sen tidigare!!! Helt random så där (eller ja, hon är kompis med en kompis, men ändå). Hur coolio?! Nu börjar jag förstå hur Blondinbella och Kenza har det som träffar horder av läsare varje dag. Läsaren jag träffade tyckte att min blogg var "väldigt rolig", jag blev generad. Måste lära mig hur jag ska hantera sådana här möten in case att det kommer hända igen.

Jag tog en bild för att föreviga denna stora händelse men jag fick inte lägga upp kortet tyvärr så ni får tro på mitt ord.

Nästa steg är kanske att skapa en fanpage på fejan?

måndag 18 juli 2011

Att vänta är det tråkigaste som finns

Jag har varit på Ikea idag och köpt massa grejer, bland annat lampor i shabby chic-stil (huga) och en dubbelsäng (även den i shabby chic-stil, ska nog skriva ett inlägg snart om min hatkärlek till den inredningsstilen). Första gången någonsin jag köper en säng och dessutom en dubbelsäng, dvs en "vuxen" säng - det känns stort. Typ.

I övrigt har jag ännu en gång fått bekräftat att min allra sämsta egenskap är min brist på tålamod, en egenskap som blir väldigt tydlig på ställen som Ikea, med massa långsamma människor och jobbiga ungar överallt. Det här med att behöva vänta - på att få tvätta händerna efter toabesöket, få mat, betala varor, på att idiotiska busschaufförer ska sluta tjattra med varandra och istället sätta sig i sin buss och börja köra fanskapet - är så inte min grej. Alls. Jag blir vansinnigt irriterad och hatisk gentemot alla dessa idiotiska människor som vågar ta upp min dyrbara tid genom att vara extremt långsamma och slöa. Inte blir det bättre heller av att Anders, aka Världens Mest Tålmodiga Människa, tycker att det är jätteroligt att reta mig för att jag blir så sur och stressad när jag måste vänta på något. Mango-Anders! Bara för att han är så förbannat lugn och aldrig stressar upp sig och alltid gör allt långsamt och ordentligt. Jag föredrar att göra saker snabbt och slarvigt, då slipper man vänta. Att vänta är något av det tråkigaste som finns. Det är verkligen tur att jag har en smartphone så jag kan spela Angry birds när jag måste vänta på något.

lördag 16 juli 2011

En sommarpratare jag inte kommer lyssna på

Egentligen är det här för dumt för att kommenteras men jag gör det ändå för jag har en släng av kan-aldrig-hålla-tyst-när-jag-blir-provocerad-sjukan.

Ulf "Mansgrisen" Brunnberg vill alltså ha en tv-kanal enbart för män, utan program som handlar om inredning, recept eller samlevnad. Män är inte intresserade av sånt, enligt Ulf "Mansgrisen" Brunnberg; de vill bara kolla på sport, vetenskap och historia.

Rätta mig om jag har fel men så vitt jag vet har Martin Timell, Simon & Thomas (fast de är ju gay så de är kanske inte Riktiga Män enligt Ulf "Mansgrisen" Brunnberg?), Arga snickaren, Ernst, Roomservice-killarna, Bygglov-Willy m fl medverkat i inredningsprogram och alla dessa namn jag räknat upp är väl av det manliga könet?

Så vitt jag vet är även Per Morberg, Jamie Oliver, Gordon Ramsay m fl män och - hör och häpna! - kockar med matlagningsprogram i tv.

Jag kanske har fel, det kan vara Ulf "Mansgrisen" Brunnberg som har rätt - men är det så att män faktiskt har andra intressen än sport? Kan det verkligen vara så? Kan det till och med vara så att män kan finna det intressant med program som handlar om samlevnad (vilka program det nu skulle kunna vara)? Och - oh, vilken revolutionerande tanke! - kan kvinnor möjligen gilla sport, vetenskap och historia? Och tycka det är tråkigt med inredning och matlagning?

Eller så är det kanske så att alla män gillar samma saker och alla kvinnor gillar samma saker. Män är från Mars och kvinnor från Venus och aldrig kan dessa olika arter förstå varandra. Konstigt egentligen att heterosexualitet existerar när män och kvinnor är så fundamentalt olika. Underligt att män överhuvudtaget har relationer med andra människor eftersom de tydligen ogillar samlevnad.

Det som är allra mest störande med artikeln är de lama svar som tv-kanalspresscheferna ger. Varför är det ingen som säger rakt ut att Ulf "Mansgrisen" Brunnbergs idé är helt jävla dum i huvudet?

Och en stilla undran - var hittar han all denna "feminism vräks ut ständigt av diverse media"? Jag har inte märkt denna ström av feministiska tankar i de vanliga medierna, snarare tvärtom. Men så är jag ju kvinna så jag kanske inte förstår saker och ting lika bra som Ulf "Mansgrisen" Brunnberg.

fredag 15 juli 2011

våld mot kvinnor, del 1039476

Bra att en våldtäktsman faktiskt döms för sitt brott för en gångs skull. Synd dock att påföljden bara blev villkorlig dom och inte fängelse. Men hey, vem bryr sig om ifall han våldtar någon mer kvinna? Uppenbarligen inte rättsväsendet i alla fall. Jag förstår inte riktigt varför hans ålder och hälsa spelar roll för påföljden när han redan har visat att han är fullt kapabel att begå våldtäkt trots dessa faktorer?

Samhället - kvinnors rättigheter: 1039476-0.

Kodak moments @ summer, pt. 5

I lördags grillade vi hos mig, på innergården (älskar att ha en innegård!):


Sofie & Xiao


Sofia & jag


The gang


Min kärlek


Xiao & Wayne


Sofie, Eva och Sofia spelar kubb (jag är numera kubbägare, känns änna som att det var dags att äga det mest svenniga spelet av dem alla)


X:et



Det var den lördagen det. Blir för övrigt stressad över att halva sommaren har varit, varför går alltid tiden så snabbt på sommaren? Jag hinner aldrig göra allt det jag vill göra.

fredag 8 juli 2011

Invigningen av ballen

Igår invigde jag och Karin min balkong, aka ballen.







Jag älskar att ha en balkong! Det är ju så himla gött, särskilt som solen ligger på rätt bra på eftermiddagarna. Tänker mig att det är där jag kommer tillbringa min sommar, sippandes på ett (eller flera) glas fanta och rosé.

torsdag 7 juli 2011

Sorry

för den dåliga bloggningen den senaste veckan men jag har haft fullt upp med att flytta, jobba och fixa i den nya lägenheten som jag och Anders bor i sen i lördags. Nu när vi bor i en tvåa fattar jag hur litet vi faktiskt bodde innan, två personer på 22 kvadrat är aningens för trångt. Nu har vi ett riktigt kök istället för pytteliten kokvrå och man kan vara mer än en person samtidigt där! Och vi får ÄNTLIGEN plats med en dubbelsäng så vi kan sova bredvid varandra. Jag har ett toalettbord! Och vi har ett vardagsrum! Med soffa! Och varsitt skrivbord! Det är ju helt fantastiskt att jag har ett eget skrivbord som jag inte behöver dela med Anders och som inte dessutom används som matbord. Vi har balkong och badkar! Och massa förvaringsutrymmen, nu behöver jag inte längre ha mina kläder nedpackade i resväskor utan alla får plats i garderoben. Underbart!

Alltså det är så SKÖNT att ha flyttat och ha en riktig lägenhet för första gången på cirka sex år. Det känns som vi bor i en typ lyxlägenhet nu (men om ett år eller så kommer vi säkert börja tycka att den är lite liten och vilja flytta till en trea).


Första bilden från nya läggan. Woop woop! Här ser ni köksdörren, lite av sovrumsdörren samt kylen & frysen. Det är också en sån lyx, att ha riktigt kylskåp och riktig frys, istället för ett minimalt kylskåp och frysfack där man knappt fick plats med någonting. Nu går det plötsligt att storhandla mat, det har vi inte haft plats för innan. Och äntligen får jag använda alla kylskåpsmagneter jag samlat på mig men inte kunnat använda eftersom gamla läggan inte hade magetvänlig kylskåpsdörr.

fredag 1 juli 2011

the pursuit of happiness

För ett tag sen läste jag den här intervjun med Peter Dalle i DN. Mycket av det han säger är sådant som jag själv skulle kunna ha sagt, som det här med att tappa tron på mänskligheten och att vara bitter och tycka livet är rätt besvärligt. Jag gillar också idén om att man inte ska tänka att man kan rädda världen utan istället så ska man inte öka världens sorger. Försöka göra så att någon eller några mår bra - det tycker jag låter som en vettig livsfilosofi.

Det jag kände igen mig allra mest i var det Dalle sa om att han inte är lycklig. Jag är inte heller en lycklig person, jag har haft korta stunder då jag varit riktigt, riktigt glad men jag har aldrig haft en längre sådan period. Jag har aldrig haft en period i mitt liv då jag mått bra. Inte så att jag alltid mår dåligt men jag mår liksom inte bra heller, jag har en inre stress eller oro som aldrig riktigt ger sig. Ångesten är ständigt närvarande hos mig, mer eller mindre i perioder men alltid där någonstans. Aldrig långt borta. Det finns alltid något som oroar eller bekymrar mig, som gör att jag inte bara kan gå omkring och vara glad och må bra.

Det här låter kanske deprimerande och jo, jag har haft depressioner och rätt djup ångest under perioder av mitt liv. Övriga delar av livet har jag inte varit deprimerad utan snarare... nedstämd. Inte glad. Men för mig är det så livet är, jag är van vid det. Det är mitt "normaltillstånd" att vara stressad och orolig. Jag tycker jag har haft ett bra liv hittills trots all denna ångest, jag har familj och vänner och pojkvän, läser en intressant utbildning och har massa idéer om vad jag vill göra i framtiden. Livet hade förmodligen varit bättre om det varit ångestfritt men jag vet ju inte hur ett sånt liv skulle vara - alltså är det svårt för mig att sakna det.

Jag vet inte varför just jag är så här. Varför jag har så lätt för att vara negativ och se det dåliga istället för det positiva i situationer. Varför bekymrar jag mig så mycket och har så svårt att slappna av. Varför vissa saker är så oerhört mycket svårare för mig att göra än vad de är för andra. Varför har jag svårt att sova. Uppenbarligen så finns det fler som är som jag, dvs inte lyckliga. Jag undrar om det finns människor som helt enkelt inte kan bli lyckliga? Som alltid kommer leva ett liv med ångest och oro? Där det inte spelar någon roll hur många timmar som läggas på terapi, resor i att hitta-sig-själv eller övningar i mindfulness - livet kommer inte bli lättare att leva för det. Kan det vara så att vissa människor är förutbestämda till att vara glada och positiva och vissa är det inte? Det låter hemskt att säga att vissa människor aldrig kommer bli lyckliga men det är kanske så den hårda sanningen är. Jag har i alla fall väldigt svårt att se mig själv som lycklig. Jag kan säkert må bättre än vad jag gör, men inte så bra att jag skulle kalla mig själv lycklig.

Det här är absolut inte ett tyck-synd-om-mig-inlägg, som jag skrev förut så har jag ett bra liv. Jag tycker bara det är intressant att diskutera om det är möjligt för alla - förutsatt att vissa elementära basbehov är uppfyllda - att vara lyckliga.