Vissa dagar

...är som idag.

Jag är trött på att leva ett småborgerligt liv. Jag är trött på Lund och på Sverige. Jag är trött på att ha för mycket att göra hela tiden. Jag är trött på att sova dåligt och ha ont i huvudet varje dag och aldrig känns mig riktigt utvilad.

Jag längtar tills sommaren, till att vara färdig med uppsatsen och med skolan och jobbet på advokatbyrån och jobbet på den ideella föreningen. Jag längtar till att få vara ledig.

Jag längtar till att börja jobba "på riktigt", helst utomlands. Jag längtar till att åka iväg någonstans, gärna långt bort, och börja om.

en liten skopa ångest & inspiration

Hm, det var visst ingen som ville prata om det kvinnliga könsorganet? Fegisar...

Hur som helst - jag läste precis detta inlägg av Annika Marklund, som varit - är? - sjuk i cancer men genomgått en lyckad operation (hurra, hurra!). Hon har fått ett wake-up call och börjat fundera över vad hon vill göra med sitt liv. Det fick mig att också börja fundera. Vad vill jag egentligen göra? Vad är viktigt för mig? Har jag satt upp massa spärrar och gränser för mig själv för vad jag "kan" och "får" göra? Så nu måste jag skriva ner lite vad som är viktigt för mig i livet :

• Göra karriär, dvs få jobba med det jag brinner för, dvs kvinnors rättigheter.
• Bli en expert på kvinnors rättigheter som blir inbjuden till diverse debatter och tv-soffor och skriver böcker och riviga texter i tidningar.
• Bli en av Sveriges största feministikoner (typ som Gudrun Schyman).
• Bli förbaskat bra på att argumentera och debattera. 
• Gå med i/bilda diverse kvinnonätverk. 

På det mer personliga planet vill jag

• Bli bättre på att säga ifrån när människor gör mig arg, ledsen eller besviken. 
• Bilda familj. Dock utan att göra avkall på karriären. 
• Resa!!!
• Bli öppnare och visa mer vad jag tycker och känner, både positivt och negativt. 

Hehe, nu känner jag mig lite som Blondinbella? Men asch, enligt min bibel Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra är det viktigt att klargöra sina mål i livet för då är det större chans att man faktiskt uppnår dem. Så det så. 

Våga vara glad

Jag har fått ett jobb jag verkligen verkligen ville ha och jag är jätteglad för det (och samtidigt en smula skräckslagen eftersom jag hatar att göra nya saker jag inte har koll på). Äntligen har jag lite flyt efter vårens resultatlösa jobbsökande. Dock har jag svårt att helt glädja mig åt det nya jobbet för jag tänker att någonting kommer hända. Något som tar jobbet ifrån mig. Då är det lika bra att jag inte glädjer mig för mycket så blir inte besvikelsen lika stor sen. Så här resonerar jag nästan jämt när något bra händer. Jag vågar inte glädja mig fullt ut för att vara förberedd om något dåligt händer. Detta gör jag trots att det inte fungerar, jag blir ändå alltid jättebesviken om saker och ting inte går som jag vill. Himla onödigt att gå omkring och oroa sig i förtid men jag vet inte hur jag ska sluta med det. Jag önskar att jag kunde tillåta mig själv att bara vara glad, varför ska det vara så svårt?

I have a dream

Jag har två önskningar vad gäller den här bloggen. Jag borde kanske inte säga dem högt för då kommer de inte slå in men nu gör jag det i alla fall för jag kan inte hålla mig.

Den första: jag vill att någon bloggare jag gillar ska länka till mig. Många bloggare håller på med sk "länkkärlek", dvs uppmärksammar och länkar bloggar de gillar. Min dröm är att min blogg ska bli länkad till av någon. Som ett bevis på att även utomstående människor som inte är kompisar/systrar/Anders kan uppskatta min blogg. (Ja, jag har ett visst bekräftelsebehov..........)

Den andra: jag vill bli "upptäckt" genom min blogg, genom mina våld mot kvinnor-inlägg. Jag vill att någon ska läsa och tänka "gud vilken smart och påläst tjej, hon måste vi ha till vår tidning/tankesmedja/organisation etc" och så får jag värsta bra erbjudandet och får jobba med det jag allra helst vill, dvs motverka våld mot kvinnor.

Den första är mer trolig att den kommer slå in, den andra mer av en önskedröm. Men hoppas kan man ju alltid.

the pursuit of happiness

För ett tag sen läste jag den här intervjun med Peter Dalle i DN. Mycket av det han säger är sådant som jag själv skulle kunna ha sagt, som det här med att tappa tron på mänskligheten och att vara bitter och tycka livet är rätt besvärligt. Jag gillar också idén om att man inte ska tänka att man kan rädda världen utan istället så ska man inte öka världens sorger. Försöka göra så att någon eller några mår bra - det tycker jag låter som en vettig livsfilosofi.

Det jag kände igen mig allra mest i var det Dalle sa om att han inte är lycklig. Jag är inte heller en lycklig person, jag har haft korta stunder då jag varit riktigt, riktigt glad men jag har aldrig haft en längre sådan period. Jag har aldrig haft en period i mitt liv då jag mått bra. Inte så att jag alltid mår dåligt men jag mår liksom inte bra heller, jag har en inre stress eller oro som aldrig riktigt ger sig. Ångesten är ständigt närvarande hos mig, mer eller mindre i perioder men alltid där någonstans. Aldrig långt borta. Det finns alltid något som oroar eller bekymrar mig, som gör att jag inte bara kan gå omkring och vara glad och må bra.

Det här låter kanske deprimerande och jo, jag har haft depressioner och rätt djup ångest under perioder av mitt liv. Övriga delar av livet har jag inte varit deprimerad utan snarare... nedstämd. Inte glad. Men för mig är det så livet är, jag är van vid det. Det är mitt "normaltillstånd" att vara stressad och orolig. Jag tycker jag har haft ett bra liv hittills trots all denna ångest, jag har familj och vänner och pojkvän, läser en intressant utbildning och har massa idéer om vad jag vill göra i framtiden. Livet hade förmodligen varit bättre om det varit ångestfritt men jag vet ju inte hur ett sånt liv skulle vara - alltså är det svårt för mig att sakna det.

Jag vet inte varför just jag är så här. Varför jag har så lätt för att vara negativ och se det dåliga istället för det positiva i situationer. Varför bekymrar jag mig så mycket och har så svårt att slappna av. Varför vissa saker är så oerhört mycket svårare för mig att göra än vad de är för andra. Varför har jag svårt att sova. Uppenbarligen så finns det fler som är som jag, dvs inte lyckliga. Jag undrar om det finns människor som helt enkelt inte kan bli lyckliga? Som alltid kommer leva ett liv med ångest och oro? Där det inte spelar någon roll hur många timmar som läggas på terapi, resor i att hitta-sig-själv eller övningar i mindfulness - livet kommer inte bli lättare att leva för det. Kan det vara så att vissa människor är förutbestämda till att vara glada och positiva och vissa är det inte? Det låter hemskt att säga att vissa människor aldrig kommer bli lyckliga men det är kanske så den hårda sanningen är. Jag har i alla fall väldigt svårt att se mig själv som lycklig. Jag kan säkert må bättre än vad jag gör, men inte så bra att jag skulle kalla mig själv lycklig.

Det här är absolut inte ett tyck-synd-om-mig-inlägg, som jag skrev förut så har jag ett bra liv. Jag tycker bara det är intressant att diskutera om det är möjligt för alla - förutsatt att vissa elementära basbehov är uppfyllda - att vara lyckliga.

Personlighetstest

Jag gjorde ett personlighetstest på internettet och det visade sig stämma riktigt bra:

Jag tycker själv att jag har lätt för att analysera och förstå människor och jag vill verkligen leva efter mina värderingar. Vet dock inte om jag är så individualistisk? Eller originell? Känslig, ja. Kraftfull? Kanske. Slutför vad jag påbörjar? Jo.

Lite störande att det står juristassistent och inte jurist, men ok. Personalvetare, lärare, psykolog, skribent, studievägledare, forskare och socialarbetare är alla yrken jag skulle kunna tänka mig att arbeta som.

Här finns testet om du vill göra det själv.

Hur orkar man?

Alltså, den här världen vi lever i. Ibland är den så fruktansvärt deprimerande, som när det första man hör och läser om på morgonen är nyheter som dessa, läs här, här, här och här. Våldet mot kvinnor är så extremt utbrett och vanligt. De här nyheterna är bara ett axplock av vad som händer varje minut varje dag i hela världen.

Jag vill arbeta för kvinnors rättigheter och mot våldet mot kvinnor i framtiden. Det är det jag är mest intresserad av och brinner mest för. Men ibland känns det bara så himla hopplöst. Det är så mycket elände hela hela tiden och det känns som att vi kommer ett steg framåt och tre steg bakåt i utvecklingen. Se bara på abortfrågan, trots att vi haft "fri" abort i Sverige i så många år finns det fortfarande många idag som vill ta bort den rätten och aktivt kämpar för att minska kvinnors rätt att själva bestämma över sina kroppar.

Jag beundrar verkligen de som orkar kämpa mot förtryck och orättvisor, år efter år. Som orkar hantera motgångar, som orkar bemöta dumma människor med korkade åsikter och som orkar hjälpa och stötta kvinnor som varit med om traumatiska händelser. Jag vill också vara en sån som orkar. Ibland, just nu till exempel, skulle jag dock helst vilja ignorera alla nyheter och allt jag lärt mig om det här och leva med ett sk "false consciousness" och vara lyckligt omedveten om allt som pågår ute i världen. Hur gör man för att orka?

PS. En glad nyhet fanns det också - den här. Hoppas bara det kommer fungera i praktiken också.

Bild 26

Någon som du alltid har roligt med:



Sebbe Sebbelito.

Bild 25

En person som alltid gör dig glad:

Jag tycker det här var en töntig kategori för det finns ju ingen som exakt alltid gör mig glad. Anders driver mig till vansinne ibland men oftast så får han mig på bättre humör.

Kvalborg

Idag är det kvalborg, alltså dagen innan valborg. Det är en festdag här i Lund (på andra ställen också kanske?) men jag relaxar hemma med godis och nya avsnitt av Gossip girl, 90210 och Glee istället. Tidigare idag har jag varit på en anställningsintervju vilket gick ganska bra tror jag. Var dock negativ över hur det var att jobba på McD och man ska tydligen aldrig uttala sig negativt om tidigare anställningar, har jag lärt mig. Tänkte inte alls på det utan babblade glatt på om slitigt och stressigt och äckligt det var att jobba där. Hoppas de har överseende med det...

Men dagens viktigaste är förstås det här, äntligen har Helena offentliggjort lilla Tjommen! Grattis grattis till Helena och hennes K. Synd bara att de bor i Stockholm så att jag inte kan träffa lilla bebben när den kommer.

Jag har så svårt att fatta att folk, kompisar dvs, växer upp och börjar jobba "på riktigt", gifter sig och får barn. Lever ett vuxenliv. Det känns främmande för mig, jag lever ju fortfarande det bekymmerslösa, fria studentlivet, i princip på samma sätt som jag gjort sen jag tog studenten 2003. Ett liv där det enda jag måste göra är att klara tentor. Jag kan ta sovmorgon hur ofta jag vill, äta lunch i tre timmar hur ofta jag vill, festa hur ofta jag vill och resa bort hur mycket jag vill. Jag har inte ansvar för någon annan eller något annat än mig själv. Tänk att flera av mina kompisar faktiskt lever liv där de har ansvar för andra människor (= barn) och för att sköta ett arbete - och tänk att jag också kommer göra det så småningom. Shit pommes frites!

Men dit är det ännu långt. Imorgon är det största festdagen på året och jag har förberett genom att köpa x antal öl, epilera benen och köpa snygga kläder. Nu ska jag bara måla naglarna och duscha så är jag redo för valborg. Untz untz untz!

Något händer

Jag har så länge jag kan minnas haft dålig självkänsla och svårt att tro på mig själv. Som värst var det när jag var 13-14 och 17-18, sedan dess har det blivit lite lite bättre för varje år. Det har gått framåt hela tiden, med vissa avbrott (som t ex när jag fick B på en tenta hösten 2007 och tänkte hoppa av juristprogrammet.........) men i en väldigt långsam takt. Den senaste tiden känns det dock som att det börjar hända något med mig. Det går plötsligt ganska snabbt framåt. T ex så har jag börjat prata massa på lektionerna i skolan, vilket aldrig hände förut. Nu är jag en av de som tar mest plats - hur gick det här till? Och jag har börjat stå upp för mig själv och säga ifrån när jag tycker att något är fel - något som inte har varit så vanligt förekommande i mitt liv hittills.

Anledningen till detta vet jag inte helt, men jag har börjat jobba mer med mig själv och utmanat mig ganska mycket den senaste tiden. Det är ju så, att om man börjar göra något som känns lite jobbigt och det går bra så är det lättare att fortsätta utmana sig själv.

Det känns väldigt bra att det börjar hända grejer. Jag är på g!

Dag 14 - Det här saknar jag

Just nu saknar jag ett sommarjobb, helst ett juridiskt, och pengar till nästa läsår när jag inte längre kommer få csn. Nya, snygga kläder hade inte heller varit fel. Och större reserfarenhet, jag har knappt varit någonstans (fast det beror förstås på vem man jämför med).

Annars så skulle jag vilja ha ett inre lugn och mindre oro i mitt liv samt förmågan att kunna sova bra och fler riktigt nära vänner.

Och så ett långt, lockigt hår.

(Det här blir sista inlägget i den här bloggutmaningen, resterande 16 inläggs-idéer kändes inte tillräckligt intressanta för att jag skulle vilja skriva om dem).

Dag 13 - Ett ögonblick

Den 15:e februari 2009 cirka klockan tolv ringer Karin till mig. Jag blir förvånad, Karin och jag brukar inte ringa varandra utan för det mesta ha sms-kontakt. När jag svarar hör jag att Karin låter spänd och hon frågar om jag sitter ner. Jag fattar att det är något som har hänt och en enda tanke far genom mitt huvud: Åsa. Nu har det hänt. Karin säger att Åsa har hoppat från en bro och jag blundar och frågar om hon lever och Karin svarar att nej, det gör hon inte. Jag får en sån där svindelkänsla, hela kroppen liksom gungar till och det känns som att jag faller och faller ner i ett bottenlöst hål. Jag gråter och Karin gråter och jag försöker förstå det ofattbara: att min vän Åsa, som jag känt sen jag var sex år, har tagit livet av sig. Efter flera år med diagnosen bipolär och många omgångar på psykavdelningen på sjukhuset orkade hon inte leva längre.

Jag blev inte förvånad över beskedet för jag visste hur dåligt Åsa mått i flera år men jag blev chockad. Det går inte att förbereda sig på hur det kommer kännas när någon försvinner ur ens liv och man så småningom inser att man aldrig kommer träffa den personen igen.

(Åsa, om du läser det här - jag hoppas du har det bra var du nu än är. Jag hoppas att du sitter på ett moln i himlen och tittar ner på oss som blev kvar och vakar över oss. Vila i frid. Jag saknar dig.)

Dag 12 - Det här får mig att må bättre

För några år sedan hade jag en så kallad litterär snuttefilt, dvs en bok jag ofta tänkte på och tröstade mig med när något i mitt liv var jobbigt. Boken jag använde heter Konsten att vara Ela av Johanna Nilsson. Jag älskade verkligen huvudkaraktären Ela och kände igen mig jättemycket i henne, vi reagerade ofta på samma sätt i många situationer. När jag mådde dåligt eller befann mig i en situation jag inte visste hur jag skulle hantera så tänkte jag "hur skulle Ela göra nu? Hur skulle hon tänka och känna?" och så kändes det lite bättre för jag fann tröst i att inte vara ensam i det jobbiga. (Det här låter kanske konstigt men det hjälpte mig.)

Nuförtiden använder jag mig inte så mycket av Ela men jag har några andra knep:

1. Prata prata prata! Det absolut viktigaste är att inte hålla saker för sig själv, man mår alltid bättre när man fått dela med sig.

2. Träna. Man ska icke underskatta den fysiska aktivitetens inverkan på det psykiska.

3. Gråta, om man är ledsen alltså. Det är jobbigt att gråta men det känns alltid mycket lättare efteråt.

Dag 11 - Någonting som gör dig upprörd

Intolerans, dumhet och trångsynthet är nog något av det allra värsta jag vet (alltså hör inte sverigedemokrater till mina favoritpersoner direkt...).

Förtryck, orättvisor och könsroller. Barn som far illa. Människor som trycker ner andra.

Lite mindre allvarliga saker: när folk inte kan stava rätt. Ytlighet. När kaffet är slut på morgonen och jag är jättejättesugen på kaffe till frukosten.

Sen så kommer jag bli förbannad om jag inte får högsta betyg på den här skituppsatsen jag ska lämna in imorgon. Jag har lagt ner massa tid och möda så jag ska baske mig ha AB på den.

Dag 10 - Dina rädslor

Jag har lite klaustrofobi. Har haft det sen jag var åtta och när jag var yngre påverkade det mig ganska mycket men det gör det tack och lov inte längre. Numera tycker jag mest det är obehagligt att åka hiss och befinna mig på trånga utrymmen utan fönster men jag kan hantera det.

Jag har även fobi för sprutor (ska på läkarbesök på torsdag pga allergier och måste förmodligen ta blodprov. Kommer dö. Får panik bara av tanken på att jag ska dit, som tur är ska Sofie följa med och hålla mig i handen så då kanske jag överlever) och spindlar. Vidriga, äckliga kryp.

Jag är rädd för eld och djupt vatten och att inte kunna se botten när jag badar i havet. Tror att något havsmonster ska komma och dra ner mig under ytan och döda mig.

Jag är rädd för mörker och för att sova ensam. Känner mig jätteotrygg och tror att nån ska bryta sig in och i värsta fall våldta mig.

En rädsla jag har är att jag på ålderns höst ska se tillbaka på mitt liv och ångra saker jag gjort eller inte gjort. Jag vill inte bli missnöjd och bitter.

Jag är rädd för att en dag vara ensam utan några vänner eller någon familj men min allra, allra största rädsla är att något ska hända med Anders så att jag blir lämnad ensam kvar. Då går jag under.

Dag 9 - Det här är jag bra på

Jag har lätt för att känna empati och förstå hur andra människor tänker och känner och jag är duktig på att analysera människors beteende.

Jag är bra på att lära mig siffror och namn och har lätt för att komma ihåg ansikten - sånt som de flesta andra har svårt att minnas. Jag har olika konstiga lösenord till alla konton jag har och jag kommer ihåg de flesta i huvudet. Ser jag en ny sifferkombination en gång kommer jag oftast ihåg den sen och jag minns fortfarande en del klasskompisars från lågstadiet födelsedagar.

Jag är bra på att skriva (inte jättebra, men bra).

Jag är bra på att göra saker snabbt.

Jag hoppas att jag är en bra vän och flickvän men ibland tvivlar jag. Jag hoppas att jag uppfattas som snäll, omtänksam och lojal, för det är det jag strävar efter att vara.

Jag är rädd för många saker men duktig på att utmana mig själv och göra sånt jag tycker är jobbigt (jag hade t ex hissfobi i många år men för några år sen lärde jag mig att åka hiss, tycker fortfarande inte om att befinna mig i en hiss men numera kan jag hantera det. Det är för övrigt en av de bästa känslorna jag vet; när jag kommit över en djupt rotad rädsla. Jag känner mig helt oövervinnerlig!).

Jag tycker att jag har en god självkännedom och vet om mina fel och brister och försöker rätta till dem (däremot har jag svårt för när andra påpekar dem för mig, är inte så bra på att ta kritik).

Dag 8 - Mina dåliga sidor

Jag är konflikträdd, så rädd att jag brukar börja gråta om någon är arg på mig. Hatar att veta att jag gjort någon ledsen, arg eller besviken på mig. Att jag inte levt upp till mina krav på mig själv.

Jag har alldeles för kort stubin och blir jättelätt irriterad och får vredesutbrott jag inte kan kontrollera.

Jag stör mig oerhört lätt på andra människor av alla möjliga anledningar. Jag har också en tendens att vara dömande och nedlåtande mot andra (och mig själv).

Jag ger inte ofta komplimanger och jag själv har svårt att ta emot dem.

Jag stressar upp mig för småsaker.

Jag har för stort kontrollbehov.

Jag är osäker på mig själv, vilket leder till att jag har ganska lätt för att bli svartsjuk och avundsjuk, vilket i sin tur gör att jag har en tendens att bli missunsam och bitter.

Dag 7 - Detta ångrar jag

Det jag ångrar mest i livet är alla de gånger när jag inte trott på mig själv, inte stått upp för mig själv, inte respekterat mig själv. Jag har låtit andra trampa på mig och trycka ner alldeles för många gånger. Min dåliga självkänsla har förstört mycket för mig och jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och rätta till den. Jag tycker att jag får bättre självkänsla för varje år men det är ett bra tag kvar tills jag tror på och tycker om mig själv till 100 %. Den dagen kommer nog komma, så småningom. Det hoppas jag i alla fall.

Dag 6 - Din tro eller livsfilosofi

Jag tror inte på någon religion fast jag tror - hoppas - man kommer till himlen när man dör. Jag har ingen livsfilosofi men jag önskar att jag hade det. Ibland tycker jag livet är rätt meningslöst och då önskar jag att jag trodde på något som fick det att kännas mer meningsfullt. Jag tror inte på övernaturliga saker även om jag är en smula vidskeplig men däremot tror jag på ödet. Ibland i alla fall. Mest för att jag inte vill tänka att allt sker av en slump för då känns livet verkligen helt meningslöst.

Det viktigaste i livet är väl att älska och att älskas. Tror jag.