this is my music

När jag gick på gymnasiet gillade jag att göra blandband. Väldigt ogenomtänkta mixar (jag gjorde mitt bästa men det blev inte så bra) och gärna med "fyndiga" namn som Deppblandband (med låtar som All by myself, Everybody hurts, Innan allting tar slut med Kent och Love hurts), Coolblandband (med låtar som These boots are made for walkin', California sun, Dancing in the street och Sheena is a punkrocker), Relativt blandband eftersom det varken var deppigt eller coolt och det innehöll - precis som alla andra band - Kent, Winnerbäck, Jeff Buckley och The Ark. Bandet Den eviga livslustens sånger (efter en Karin Boye-dikt) har den mest pretentiösa titlen ( i hård konkurrens med The Baby Blue Blues) och musik av Thåström (Ingen neråtsång), Roxette (It must have been love), Tomas Andersson Wij (Sanningen om dig) och Wilco (Kamera). Det röda bandet och It's all about love var lite mer inriktade på lööövelåtar: I want to know what love is - Foreigner, Jag tror jag är kär - bob hund, You're the first, my last, my everything - Barry White, Hot stuff, När vi två blir en - Gyllene tider, Show me the meaning of being lonely - Backstreet Boys.

Jag säger ju att jag inte kan nåt om musik.