I've been waiting for a girl like you to come into my life

kära bloggloverz, nu ska vi prata "allvar" en stund. det är så här: jag är en sån som alltid vet vad jag vill och tycker, oavsett om det gäller små eller stora saker. jag vet knappt vad det innebär att känna beslutsångest. men nu har det hänt något, jag vet inte längre om jag gör saker för att jag verkligen vill eller för att jag tror att jag vill. för att ta ett konkret exempel: jag har alltid varit emot tatueringar, aldrig sett charmen med dem, aldrig velat skaffa någon. från ingenstans har jag plötsligt börjat känna en längtan efter att ha en, men jag vet inte om jag innerst inne egentligen vill eller om det är mest för att det är "tufft" & "coolt" och för att jag vill visa att jag minsann inte är en duktig flicka.

vilket leder oss till kärnan i problemet: är jag så busy med att frigöra mig från bilden av mig som en duktig, fin, ordentlig, präktig flicka att jag någonstans på vägen gått för långt och inte längre vet vem jag är?

hela mitt liv har jag varit en duktig flicka och nu, sen kanske ett år tillbaka drygt, arbetar jag hårt med att sluta vara det. jag pluggar mindre och har lägre krav på mig själv, vilket enbart är positivt, och jag festar mer och går över/tänker gå över vissa gränser jag aldrig skulle passerat förr. jag vet inte om det är odelat positivt, men jag kanske behöver det för att kunna lugna ner mig lite om ett tag när jag liksom lekt av mig och varit lite wild & crazy.

när jag var en duktigt flicka, främst under högstadie- och gymnasietiden, mådde jag jättedåligt (inte bara för att jag var en duktig flicka, dock) och numera mår jag oerhört mycket bättre än vad jag gjorde då. detta borde ju tyda på att jag är på rätt spår och att den präktiga vägen jag följde tidigare inte var bra för mig. det känns som att jag missat så mycket som andra gjorde under sina tonår som jag "måste" göra nu - men frågan är om jag verkligen vill göra det eller om det är just ett "måste" för att visa att jag visst kan vara relxad & cool. och vem är det jag ska bevisa det för - är det mig själv eller alla andra? antagligen både och.

summa summarum: jag vet inte hur jag ska hitta balansen mellan att vara både ordentlig (för den där duktiga flickan är trots allt en del av mig som aldrig kommer försvinna helt och hållet) & lite mer crazy.