Hemma

Djävulen bär Prada var okej. Boken var bättre, som det brukar vara, men kläderna var mycket snyggare än vad jag hört. Och skorna! Jeezus, jag vill ha. Filmens sensmoral var dock töntig; att shoppa och gilla mode är för ytliga, dumma fjollor. Tröttsamt. För naturligtvis kan man ju inte gilla något så fjantigt som mode och samtidigt vara en seriös journalist, nej, det är klart att det inte går ihop. Argh! Alltid dessa förbannade fack som folk måste placeras i, eller placerar sig själva i. Varför? Varför måste man ha tryggheten av att sätta folk på sina bestämda förutsägbara platser? Och ännu mer undrar jag varför man själv vill placera sig där. Varför vill man att folk ska kunna kasta en blick på en och kunna utläsa vilket politiskt parti man röstar på, vilken musik man gillar och vilka intressen man har? Det är så... tråkigt. Ospännande. Tryggt.

Så nu är jag hemma igen, i ett mycket kallt Göteborg. Brrr. Är mätt och belåten efter bakpotatis, biff, sallad och vin. Snart dags för kladdkaka och grädde, mums mums mums.

Vi hade en intressant föreläsning, med en snubbe vid namn Rolf (minns ej efternamnet) som varit JO en gång i tiden och nu sitter i Lagrådet. Kul att höra hur det går till i maktens korridorer och att jurister kan vara väldigt barnsliga. Och skönt att höra att man inte behöver sitta ting för att göra karriär. Stor lättnad.