kärleken slår aldrig ner på något som inte blommar

Idag hade jag klassikerseminarium i skolan. Vi hade läst Platons Gästabudet och fick diskutera dåtidens syn på kärleken. Jag gillade bäst Aristofanes klassiska tal, om när människorna var klotrunda och hade fyra armar och fyra ben. Eftersom de hade misshagat gudarna klövs de mitt itu och blev upprättgående tvåbenta varelser istället. Sedan dess har människan sökt efter sin andra hälft och det är det kärlek innebär. "Kärlek är namnet på begäret och sökandet efter det hela".

Fint.