måndag 21 januari 2008

two more years and you'll be done with school and I'll be making history





Jag gav mig själv ett nyårslöfte, varje månad måste jag skriva minst ett lite mer personligt inlägg på bloggen. Nu är januari snart förbi och passé och det kanske är dags att skriva någon slags text om mina inre djupa kvasifilosofiska kvasipsykologiska tankar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva i detta första inlägg i kategorin Personligt. Jag hade tänkt berätta hur det kommer sig att det gått nästan två år innan jag skapade en sådan kategori men det får bli en annan gång när jag värmt upp lite mer.

Okej. Ettdjuptandetagsåkörviigångdethärkvasipersonligainlägget.

Klockan är nästan halv tre på natten och jag borde sova men jag har en liten orosklump i magen som gör att jag undviker att lägga mig i sängen. Orosklumpen finns där för att jag ska börja läsa idéhistoria imorgon med folk jag inte känner och mina juridikkompisar ska registerera sig på Civilrätt - Den ekonomiska dimensionen och det ska inte jag. För jag ska kanske hoppa av en vettig utbildning som man nästan garanterat får jobb av efteråt och istället göra gudvetvad och sitta där med minst sex års studieskulder och inget jobb. Jag vet vad jag vill, nästan, men jag är för feg för att våga satsa. Jag blir arg på mig själv för att jag inte vågar men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Och jag är snart 24 år snart vuxen och vad har jag gjort av mitt liv hittills? Ingenting. Absolut ingenting. Jag har läst massa skit på universitetet i tre år och snart är jag vuxen och folk är färdigutbildade och har riktiga jobb och gifter sig och skaffar barn och vad gör jag? Hoppar av min oerhört vettiga utbildning och börjar läsa en flummig kurs för att få ännu högre studieskuld hos CSN. Det var ju inte så här det skulle bli. Jag som hade allting planerat som visste precis vad som skulle hände de närmsta åren vet plötsligt ingenting. Ingenting. Jag är snart 24 snart vuxen och jag måste fortfarande ringa mamma varje månad när studiemedlet tagit slut och jag har tänkt att det gör ju inte så mycket för sen när jag är jurist kommer jag tjäna massa pengar och kan betala tillbaka och det gör inget att jag har sex års studieskulder. Visst. Jag vill också vara en ordnad människa som vill bli sjuksköterska istället för fånerier om att jobba med kultur på något sätt. Dumma mamma för dåliga gener. Dumma jag som inte kan vara vettig. Dumma jag som oroar mig och inte kan sova. Dumma jag som inte kan skriva personligt.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Anna, kära vän. Man ska göra det man tycker är roligt och inte fundera så mycket på framtiden. Titta på mig. Jag är också snart vuxen och har inte ett enda högskole - eller universitetspoäng. Oroa dig inte, allt löser sig, det gör det alltid. Man behöver inte ha klurat ut hur allting ska bli innan det händer. Jag vet det där med kontrollbehov och allt, jag känner ju ingen mig själv i det där, men det blir inte bättre bara för att man har kontrollen. Luta dig istället tillbaka och njut av det nya ämnet, att stressen är mindre och att du inte behöver vara den som presterar högst. Allt låter så klyschigt - jag vet! Men det är så det är. Jag tror det skulle göra dig till en lyckligare människa. Jag tror verjkligen det.
Och du, du kan väl ringa snart. Jag saknar dig.
Många pussar och kramar - Åsa

Anonym sa...

Jag igen.
Ser att du tagit Gardells kontaktannonsidé som underrubrik till din blogg. Fyndigt. Gardellshowen var ju helt underbar. Var det vi som var och såg den? Efter alla ECT (elshocker) jag gjort har jag blivit halvt senil. Jag minns faktiskt inte. Bra var den iaf.

kaffechoklad sa...

ja vännen, du kan ju alltid trösta dej med att de finns de som är flummigare, vet inte alls om det hjälper men...iaf som din big big sis som redan är vuxen enligt reduceradepriserrankingen, och redan har tretton terminers studieskuld men inte är sådär värst mycket vettigt alls men som iaf vill jobba inom kulturmediakonstbranschen som måste för finns det något annat val som skulle göra en lycklig? men som inte riktigt vet hur...och kan tycka att det ser lite jobbigt ut men som ändå vägrar tro att det inte skulle fixa sej. som tror på att saker löser sej om det finns ett sätt, som det oftast gör och då hittar man det sättet. på nåt sätt.

just det, flummig var ordet..:/ men iaf
kram l l sis!

Anonym sa...

Men du...jag har inte heller "gjort" mkt, pluggat lite, jobbat lite, praktiserat lite. kanske en tröst o veta att du inte är ensam om att känna sådär! Lycka till!!