Jag har slutat följa Justin Bieber på twitter och gillar inte längre hans låt Baby. Anledningen? Att han har uttalat sig negativt om abort.
Moder Theresa, som väl är närmast helgonförklarad av många, har sagt att abort är det största hotet mot fred idag. Det är ett krig mot barn. Om en kvinna kan döda sitt eget barn, hur kan vi då säga till andra att de inte kan döda varandra?
Det stör mig något enormt när andra gör mig besviken. Inte för att jag känner varken Clara, Justin eller moder Theresa men det spelar liksom ingen roll. Jag blir irriterad och frustrerad över att människor har dumma åsikter och inte fattar att de har fel. Jag vill att alla ska tycka som jag, för det är ju jag som har rätt.
På midsommarafton fick jag frågan hur jag skulle reagera ifall någon av mina vänner visade sig ha åsikter som går helt emot mina egna uppfattningar, t ex om en kompis var helt emot abort. Skulle jag sluta vara kompis med personen eller skulle jag acceptera att hon/han tycker annorlunda än vad jag gör?
Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra. Jag har aldrig varit i den situationen att en kompis har tyckt helt annorlunda när det gäller något helt fundamentalt. Om någon skulle visa sig vara rasist skulle jag definitivt sluta umgås med den personen. Om någon skulle vara homofob skulle jag antagligen sluta umgås med henne/honom, eller i alla fall degradera personen från kompis till ytlig bekant. Jag vet inte varför jag gör en skillnad mellan rasism och homofobi, det borde väl vara lika fel? Sen när det gäller kvinnors rättigheter känns det som jag har en än högre toleransgrad mot "felaktiga" åsikter men jag vet inte varför. Kanske handlar det om att jag tycker att samhället i allmänhet har kommit längst när det gäller nolltolerans mot rasism, näst längst när det kommer till homofobi och kortast när det handlar om feminism/genus/kvinnors rättigheter? Därför har jag motsvarande tolerans för folks åsikter. Jag kan ju inte begära att de jag umgås med ska tänka längre än vad samhället i övrigt gör.
Jag skulle kanske inte utesluta en abortmotståndare ur min bekantskapskrets men jag skulle definitivt se ett hinder för att kunna bli bra vän med personen. Vi skulle nog aldrig riktigt kunna "klicka" med varandra, för att kunna göra det måste nog vissa fundamentala värderingar stämma överens.
Jag vet inte om det här inlägget make:ade sense för någon annan än mig, hoppas det inte var alltför flummigt eller rörigt.
18 kommentarer:
Tänkvärt inlägg, tyckte jag. Jag vet inte heller riktigt vad jag skulle göra om någon vän visade sig ha helt motsatta åsikter, dock vet jag redan att ett par jag känner HAR motsatta åsikter, rörande iaf politik. Jag väljer dock att försöka tänka "det där är DERAS åsikt och DERAS sätt att se saken, det betyder inte att min åsikt är varken mer rätt eller fel" ....sen är det ju faktum att det man själv tycker vill man ju göra till någon slags sanning, fakta. Nej, jag tror tyvärr bara man får finna sig i att folk har åsikter tvärs emot en själv, man kan vara bra vänner iaf tror jag. ( jag håller iaf helt med dig i abortfrågan, det är kvinnan själv som ska bestämma, inte massa bjäbb om fostret, det är i hennes kropp och därmed hennes beslut....)
Jag förstår vad du menar. Jag har alltid varit en stenhård förespråkare för kvinnors rättigheter, och tyckt att tjafset om att abort är mord är helst sjukt. Inte för att jag tänkt så mycket själv i frågan utan för att jag vetat att man ska tycka det som feminist - annars är man ingen riktig feminist. När jag fick barn fick jag plötsligt en helt annan insikt om att mitt barn faktiskt en gång varit ett foster. Ett foster som jag hade haft all rätt att abortera. Och så började jag fundera kring det här, vad anser jag egentligen? Min fasta övertygelse om att kvinnan har rätten till sin egen kropp - och samtidigt insikten att en abort faktiskt är att ta livet av vad som ska bli ett litet barn. Den skrämmande paradoxen, den otäcka känslan av att bli osäker på vad jag egentligen tycker i frågor jag alltid varit bensäker på. Det fick mig att skriva inlägget. Jag ville treva lite och höra hur andra tänker men fick mina farhågor besannade:de flesta har lika dåliga/ogrundade känsloargument som mig. "Abort är rätt för att det är kvinnans kropp". Eller "abort är fel för att det är mord" - Totalt polariserat. Och epitet som rabiat feminist/pro-life slängs mot varandra istället för att våga gå djupare. Kanske att som feminist våga inse att abort faktiskt är att ta ihjäl ett blivande barn, men att man ur en feministisk synvinkel kanske ändå kan försvara det, därför att man menar att en kvinnas liv ändå är viktigare än ett ofött barns. Så kan det ju vara! Eller tvärtom - att man ur en feministisk synvinkel tycker att det är hemskt och fruktansvärt för en kvinna att bära ett barn som hon inte vill ha - men ändå något hon måste acceptera eftersom man anser att människoliv har ett okränkbart värde.
Vart jag själv stå? Jag vet fortfarande inte. Kanske var det därför inlägget framstod som mesigt - för att jag försökte undvika att hamna i det där polariserade svartvita seendet. För där är inte jag längre. Jag tycker att livet är mer komplicerat än så.
Vänliga hälsningar Clara
Clara,-jag tror de allra flesta har extremt svårt att välja abort. Det är inget svart-vitt tänk och jag kan aldrig föreställa mig att en kvinna tänker lite lojt "äh, jag gör abort"...tror skälen för abort är oftast jäkligt goda. Om inte annat anser jag det är en privatsak. Vem ska avgöra om jag ska bli mamma? Jag eller omgivningen?
Clara: för mig är det självklart att kvinnans rätt över att bestämma över sin kropp och sitt liv väger tyngre än fostrets rätt till liv. För mig är inte detta ett "känsloargument" eller att tänka svart-vitt utan snarare för att jag tänker på vilka effekter och konsekvenser en oönskad graviditet kan ha. Att få ett barn påverkar ens liv på många, många sätt, bland annat när det gäller möjlighet till utbildning och arbete. Även fast jag befinner mig i en ganska priviligerad situation - jag är i en mycket stabilt förhållande, jag har familj och vänner som skulle kunna hjälpa mig att ta hand om ett barn - så vill jag absolut inte ha barn nu. Jag har inte tid, råd eller lust att få en bebis nu utan vill gärna vänta några år. Många, många kvinnor som blir gravida befinner sig inte i en lika priviligerad situation som du och jag gör. Många kanske är unga, ensamstående, utan sociala nätverk, har ont om pengar, har blivit utsatta för övergrepp etc. De - och vi - ska ha valet att själva bestämma om och när de vill sätta ett barn till världen. Som Annika sa, det är kvinnan själv som bör bestämma när hon vill bli mamma, inte omgivningen. Det finns inga gråzoner överhuvudtaget för mig när det gäller abort. Och ja, jag tycket det är ofeministiskt att vara mot abort. Rätten att göra abort handlar inte bara om kontroll över sin kropp utan om kontroll över sitt liv, därför är aborträtten så oerhört viktig.
Annika: Jag förstår hur du menar, men jag tycker inte att det är fel att lättvindigt göra abort heller. Jag tycker inte man behöver förklara varför man gör abort, det räcker med att man inte vill ha barn, helt enkelt. Jag gillar inte det här moraliserandet över abort, att kvinnnan måste ha en "vettig" orsak till aborten.
Nej, jag anser inte att kvinnor ska behöva redovisa sina skäl för att göra abort heller. Som sagt, att vara gravid och behålla eller inte, är en privatsak. Folk ska ge blanka fan i om jag vill behålla eller inte ;) Jag tycker det är rent oförskämt med folk som ställer sig över kvinnan och börjar med "men ska du verkligen inte behålla?" eller också "näee, gör abort" Båda kommentarerna är lika hemska och kvinnan ska själv få göra valet...
annika: håller helt med.
vill bara flika in en sista sak, jag tycker abort är fullständig rättighet för kvinnor, dock tycker jag att man ska försöka komma fram till huruvida man vill behålla eller ej innan vecka 22.....jag måste ändå säga det lät fruktansvärt att låta fostret dö i sköljen som Clara skrev. Fast.....för att göra abort v.22 krävdes speciella skäl eller?
Nå, hur som helst, i ett ett modernt samhälle som strävar efter jämlikhet och kvinnors rätt över sina egna kroppar så är abort en SJÄLVKLARHET.
jag tycker claras kommentar är tankvärd och jag gillar att även stora bloggare vågar skriva inlägg om viktiga frågor utan att ha en "färdig" åsikt.
sedan att jag personligen har svårt för argumenten för de som är mot abort är (liksom anna är jag hundra procent för) en annan sak. en grej som jag dock funderat över är diskussionen om gränsen för vilken vecka det är tillåtet att göra abort och att det är så liten skillnad mellan veckan det är tillåtet att göra abort i och veckan det är möjligt att rädda foster i. Varför måste gränser alltid vara knivskarpa? Varför skulle det vara mer fel bara för att gränsen är tunn, när är livet annars så svartvitt?
Anna, du vet som sagt att jag håller med dig i den här frågan, men däremot har jag svårt för din "trodde hon var mer feminist än så"-argumentation. Jag tror aldrig att kampen för jämställdhet kan gynnas av att smarta, starka feminister börjar anklaga varandra. Det blir så kontraproduktivt när feminismen reduceras till att bli skuldbeläggande och anklagande (hon låter sin dotter gå klädd i rosa, hon utför mer hushållsarbete än sin kille, hon plastikopererar brösten...). Systrar förena er säger jag bara!
och med ovanstående menar jag givetvis inte att man inte ska diskutera saker, debatt och diskussion är tvärtom livsnödvändigt, jag gillar bara inte när något reduceras till pajkastning. Det i sin tur är kanske svar på ditt inlägg som sådant. Jag tror att livet berikas av att ha vänner med åsikter som skiljer sig från ens egna. Frågan är om man ens blir vänner från första början om man har så fundamentalt olika värderingar? Sådant brukar väl upptäckas på ett relativt tidigt stadium i en vänskapsrelation och kanske bidra till att den vänskapen inte utvecklas. Skulle nu en av ens nära vänner plötsligt visa sig besitta/byta åsikt i en fundamental fråga är förhoppningsvis vänskapen starkare än ens åsikter. Nu känner jag att jag har landat någon helt annnastans än där jag hde tänkt med den här kommentaren. Men det är ett intressant inlägg du skrivit om ett svårt dilemma, och därför blir det också svårt att inte uttrycka sig svamligt...
Annika: jag för min del tycker aborträtten ska vara helt fri fram till vecka 22. Jag tycker det är förnedrande och förödmjukande att kvinnor ska behöva be om lov av en myndighet att få abortera efter vecka 18. Jag har inga problem med att fostren får ligga och självdö, de skulle ändå inte överleva. Men visst, det vore nog mer humant att försöka se till att de är döda innan de föds ut.
Det är för övrigt inte säkert att man vet att man är gravid förrän efter 18 veckor, eller att ngt händer då som gör att man känner att man inte vill/kan ta hand om ett barn.
Karin: jag tycker verkligen det är ofeministiskt att vara mot abort och jag tycker att det är viktigt att påpeka att jag tycker så, eftersom det enligt mig är en av de absolut viktigaste rättigheterna för kvinnor. Jag tycker också det är ofeministiskt att tycka att det är tjejers fel att de blir våldtagna för att de har kort kjol eller stringtrosor. Man måste ju kunna kritisera en annan persons åsikter, även om personen är kvinna och feminist. Jag tror inte att kampen för jämställdhet gynnas av att man inte kan kritisera andra feministers åsikter, särskilt inte när det gäller en sån grundläggande sak som abort. Skulle aborträtten försvinna skulle det vara ett stort bakslag för jämställdhetskampen.
som jag skrev tidigare tror jag på diskussion men inte på anklagelser. egentligen är det själva ordvalet jag vänder mig emot.
sedan tycker jag att claras fundering huruvida man kan vara feminist och fortfarande anse att man tar ett liv är en intressant frågeställning. på ett filosofiskt plan handlar det egentligen inte om kvinnors rättigheter utan synen på vad som är ett liv.
karin: och jag vidhåller att jag faktiskt tycker att det gör en till mindre feminist att vara mot abort. Det låter kanske väldigt hårt och anklagande men jag tycker verkligen det. Och som sagt, jag tror inte att kampen för jämställdhet tjänar på att feminister är mot abort. För det var ju det din kommentar handlade om, vad kampen för jämställdhet tjänar på.
Jag tycker dels diskussionen handlar om vad som är ett liv och dels huruvida kvinnans rättigheter eller fostrets ska gå först. Om man ser till de mänskliga rättigheter som finns så börjar de gälla vid födseln. Ett foster har alltså inga rättigheter enligt den internationella rätten. Men juridik och filosofi är förstås två olika saker...
De anledningar som du ger till att du skulle välja att göra en abort har ju knappats existerat för kvinnor överhuvudtaget före andra hälften av 1900-talet. Historiskt sett har ju kvinnan tvingats till abort (jag väljer ordet tvingats med tanke på de livsfaror en abort ofta medförde innan det blev en lagstadgad rätt)eftersom ett utomäktenskapligt barn hade varit en alltför stor skam. Förr hade ju kvinnor dessutom få eller inga möjligheter till försörjning. Kampen för rätten till abort kan därmed ses vara sprungen ur ett patriarkalt system som inte gjort det möjligt för kvinnor att föda barn hur de nu behagar. Hade abort ens existerat om könsmaktordningen varit en annan eller hade det varit en självklarhet redan från början?
Karin: Självklart tycker jag att påtvingad abort är lika fel som påtvingad graviditet.
Jag vet inte riktigt om jag förstår hur du menar - säger du att de skäl som jag anger till varför jag skulle göra abort beror på det patriarkaliska systemet? Att om samhället hade varit totalt jämställt hade ingen "behövt" göra abort? Jag vill inte ha barn nu för jag vill bli färdig med min utbildning, få ett jobb och hinna resa mer innan jag får barn. Varför skulle det vara annorlunda för mig om samhället var jämställt? Det känns som att de här skälen fortfarande skulle existera i så fall.
Jag tror att det, oavsett hur samhällsstrukturerna ser ut, kommer finnas kvinnor som vill göra abort. Jag förstår faktiskt inte varför skälen till varför man gör abort skulle ändras om samhället var jämställt - var det så du menade? Det kommer fortfarande finnas kvinnor som inte vill eller kan ta hand om ett barn.
lite tror jag att det skulle förändras, skulle kvinnor få mer lön och bli anställda lika lätt om de var med barn, då skulle nog några fler välja barn ist för abort. Så till viss del är det en jämställdhetsfråga åt andra hållet med, tycker jag.
Självklart är jag för abort. Jag misstänker dock starkt att man kan se saker annorlunda när man själv fått barn eller tvingats lämna foster att dö i en sink. Jag kan föreställa mej att man känner på ett annorlunda sätt som förälder och börjar fundera över livet ur nya vinklar, vilket jag tror underbaraclara gjort. Sen blev jag iaf lite illa till mods av hennes inlägg, men eg var det ju bara en frågeställning grundat ur personliga känslor, or something...
vad jag funderade över var varför behovet av abort uppstod från första början, och inte om dina anledningar till en hypotetisk abort (som jag ej tror är sprungen ur patriarkalet, snarare tvärtom) vilket knappast är samma anledningar som idag (lite slarvigt skulle man väl kunna kalla de anledningar som du angav som "självförverkligande"). Jag tycker i och för sig att du gjorde en viktig poäng tidigare i diskussionen genom att påpeka att anledningarna till varför någon gör abort är skit samma, beslutet blir inte mer rätt eller fel på grund av anledningen men vad jag ville komma fram till är att jag fortfarande leker med tanken på om det är möjligt att förena feminism och abortmotstånd och om det i så fall är möjligt att inta en sådan ståndpunkt utifrån tanken om att abort är ett resultat av patriarkatet, och det är patriarkatet som ska bekämpas. i slutändan är väl mitt svar nej - en sådan ståndpunkt är inte möjlig eftersom logiken glappar i alldeles förmånga delar av ett sådant resonemang. Ibland är det bara intressant att tänka i andra banor kring det man tror sig vara tvärsäker på och se vad som händer.
Maja: säkert skulle fler kvinnor välja att behålla sina barn om samhället var jämställt. Det jag menade var att abort alltid kommer behövas, oavsett hur jämställt samhället är.
Jag hoppas verkligen att jag inte blir abortmotståndare om jag får barn. Jag tycker det är väldigt självcentrerat att utgå från sig själv - bara för att jag är lycklig för att jag fått barn betyder inte det att alla andra kvinnor vill ha barn. Det är det jag tycker är så irriterande med många abortmotståndare, att de tycks vara så oförmögna att se bortom sin egen, ofta priviligerade, situation. Ta Clara som exempel - hon tjänar en hel del pengar, har man, villa, bil och familj och vänner i närheten - långt ifrån alla kvinnor har ett sånt bra utgångsläge för att bilda familj som hon.
Karin: nu förstår jag lite bättre hur du menar. Och jag håller med dig; jag tror inte att abort är ett en produkt av patriarkatet.
Karin igen: och jag tror inte att det går att få abortmotstånd till en feministisk ståndpunkt. Men det är intressant att höra argumenten för att det skulle vara så.
Skicka en kommentar