Det jag kände igen mig allra mest i var det Dalle sa om att han inte är lycklig. Jag är inte heller en lycklig person, jag har haft korta stunder då jag varit riktigt, riktigt glad men jag har aldrig haft en längre sådan period. Jag har aldrig haft en period i mitt liv då jag mått bra. Inte så att jag alltid mår dåligt men jag mår liksom inte bra heller, jag har en inre stress eller oro som aldrig riktigt ger sig. Ångesten är ständigt närvarande hos mig, mer eller mindre i perioder men alltid där någonstans. Aldrig långt borta. Det finns alltid något som oroar eller bekymrar mig, som gör att jag inte bara kan gå omkring och vara glad och må bra.
Det här låter kanske deprimerande och jo, jag har haft depressioner och rätt djup ångest under perioder av mitt liv. Övriga delar av livet har jag inte varit deprimerad utan snarare... nedstämd. Inte glad. Men för mig är det så livet är, jag är van vid det. Det är mitt "normaltillstånd" att vara stressad och orolig. Jag tycker jag har haft ett bra liv hittills trots all denna ångest, jag har familj och vänner och pojkvän, läser en intressant utbildning och har massa idéer om vad jag vill göra i framtiden. Livet hade förmodligen varit bättre om det varit ångestfritt men jag vet ju inte hur ett sånt liv skulle vara - alltså är det svårt för mig att sakna det.
Jag vet inte varför just jag är så här. Varför jag har så lätt för att vara negativ och se det dåliga istället för det positiva i situationer. Varför bekymrar jag mig så mycket och har så svårt att slappna av. Varför vissa saker är så oerhört mycket svårare för mig att göra än vad de är för andra. Varför har jag svårt att sova. Uppenbarligen så finns det fler som är som jag, dvs inte lyckliga. Jag undrar om det finns människor som helt enkelt inte kan bli lyckliga? Som alltid kommer leva ett liv med ångest och oro? Där det inte spelar någon roll hur många timmar som läggas på terapi, resor i att hitta-sig-själv eller övningar i mindfulness - livet kommer inte bli lättare att leva för det. Kan det vara så att vissa människor är förutbestämda till att vara glada och positiva och vissa är det inte? Det låter hemskt att säga att vissa människor aldrig kommer bli lyckliga men det är kanske så den hårda sanningen är. Jag har i alla fall väldigt svårt att se mig själv som lycklig. Jag kan säkert må bättre än vad jag gör, men inte så bra att jag skulle kalla mig själv lycklig.
Det här är absolut inte ett tyck-synd-om-mig-inlägg, som jag skrev förut så har jag ett bra liv. Jag tycker bara det är intressant att diskutera om det är möjligt för alla - förutsatt att vissa elementära basbehov är uppfyllda - att vara lyckliga.
4 kommentarer:
det kanske i grunden kan påverkas av något som är rätt materiellt.
Jag ser vart mina föräldrar kommer ifrån och nästan varje år åker vi till Kina och hälsar på släktingar och vänner. När jag är där och ser vad de har och vad det är de oroar sig för så blir jag väldigt väldigt tacksam för att mina föräldrar har ordnat så jag har det livet jag har nu. Hade inte de haft den bakgrund som de har så kanske jag hade varit mer i något sorts ständigt sökande snarare än att vara väldigt nöjd.
I sommar är jag nästan färdigutbildad och väldigt arbetslös. SJälvklart så stör det mig men bara när jag tänker på det. Någonstans så brukar jag försöka ta ett steg ut och låtsas att jag är någon annan som tittar på mitt liv, då tänker jag "men det klart det kommer lösa sig för henne, det är en liten nedgång i ekonomin nu bara".
Precis som jag tänker om många av mina kompisar, har svårt att föreställa mig att någon av er skulle sluta med att jobba med något som ni faktiskt inte vill jobba med. Ni är alla drivna och väldigt smarta och jag kan inte tänka mig att någon av er bli tvingad att jobba med något enkelt och tråkigt som ni gör endast för att överleva. Jag tvivlar även på att någon av er skulle göra ett dåligt jobb.
Ja, spårade ut lite där. Men vad jag vill säga är kanske att en oro för sin egen framgång är väldigt vanligt men tänker man på det så är det sällan man är så orolig för någon annans förmågor. Har man tur så fungerar många så och man har egentligen inte så mycket att oroa sig för.
Typ.
Jag reagerar lite på vad du skrev i slutet, om att detta inte var ett "tyck-synd-om-mig-inlägg" , jag vill dela med mig till dig av något så bra som min kurator sa. Hon sa att alla har rätt att känna som dem gör, liksom ditt inlägg är DIN upplevelse av saken. So what om du faktiskt tycker synd om dig? Att du faktiskt HAR haft det jobbigt....det är din upplevelse och det kan ingen ta ifrån dig.
jag är precis likadan, och jag brukar också fundera på om jag alltid kommer att vara så eller om det är någonting som ger med sig med åren. Förr trodde jag att det var en tonårsgrej men nu när jag är betydligt närmare 30 än 20 så är det ju ganska uppenbart att det inte är just en "tonårsgrej".
Mindfulness/kbt handlar ju mycket om att man inte kan ändra på allt, men däremot lära sig att leva med och acceptera saker som det är. Istället för att lära sig metoder för hur ångesten ska försvinna för gott så ska man snarare lära sig metoder för hur man ska hantera den och se den som en del av livet.
Jag kan ganska ofta önska att jag vore annorlunda och tänka att livet skulle bli så mycket enklare då. Samtidigt vet jag att det inte går för då skulle jag inte vara jag längre. Jag tror snarare att man får försöka se det som någonting positivt, till exempel tror jag (ellerja, hoppas iaf...) att såna som oss har enklare att utveckla sin empatiska förmåga och att grubblandet leder till att man även börjar grubbleriet som man använder för navelskådning även kan användas till en mer reflekterande inställning till livet som sådan, vilket man exempelvis kan dra nytta av när man skriver en hemtenta eller uppsats.
Sedan tror jag att lycka är ett farligt tillstånd att sträva efter. Det finns en sådan vansinnig hets efter lycka idag kan jag tycka, vilket till exempel självhjälpsboktrenden är ett tydligt exempel på. Lycka borde väl snarare ses som en bonus och inte som ett eftersträvansvärt normaltillstånd. Det kanske låter bittert, men någonstans tror jag att livet blir enklare först då man accepterar att det är svårt.
Ja, o lycka är bara kortvarigt, sägs det (eller sägs och sägs, det är väl fakta?). Man kan vara lycklig korta perioder, när man uppnått ngt man strävat efter, men sen vänjer man sig vid det tillståndet och känslan av att ha uppnått ngt/lyskoruset försvinner, tills nästa sak uppnåtts, när det nu blir...
Jag tror, som du säger, att det bästa är att inse att så här är det och det är inte så farligt. Jag tror nästan alla jag känner är sådana - ångestladdade, mer eller mindre, eller väldigt många iaf, framförallt är flertalet killar jag känner sådana.
Skicka en kommentar