Våga vara jobbig

Jag måste tipsa om den här krönikan, skriven av Cissi Wallin som för övrigt har en eminent träningsblogg här.

Jag stör mig också jättemycket på att tjejer har så svårt för att ta plats och uttrycka åsikter. Ta som exempel juristprogrammet där det är en övervägande majoritet kvinnliga studenter men ändå är det killarna som syns och hörs mest.

Jag har åsikter om det mesta och tycker om att debattera och diskutera. Ändå har jag ibland svårt att göra det, inte med vänner men på bloggen och i skolan, för jag vill inte vara den där gnälliga "rabiata feministen" som alltid klagar på att kvinnors rättigheter ständigt kränks etc. Men jag försöker strunta i om folk tycker att jag är jobbig för jag märker ju att de inlägg som handlar om våld mot kvinnor, genus och feminism är de som får flest kommentarer och som folk verkar tycka är mest intressanta. Kan jag få en person att tänka till och reagera så är det värt att tio andra tycker att jag borde hålla käften.

I våras när jag för första gången någonsin typ började prata och diskutera på lektionerna i skolan så märkte jag att jag fick positivt gensvar från lärare och studenter. Jag var en av dem som folk lade märke till, som lärarna lärde sig namnet på. Det var rätt coolt och definitivt något jag skulle kunna vänja mig vid. Om man väl börjar vara "jobbig" så inser man att det är inte så farligt. För det mesta är det faktiskt riktigt kul att slänga käft och jag tycker personligen att det verkar jobbigare och mer energikrävande att gå och hålla tyst om allt man tycker och tänker.

Egentligen är det skit samma om andra anser att man är jobbig. So what? Bara för att de vill leva i sin lilla trygga omedvetna bubbla där inga störande element får förekomma. Det är människor som ifrågasätter och diskuterar som får världen att röra sig framåt.

Avslutar inlägget med den här pepplåten: