a trip down memory lane

Igår när jag inte kunde sova läste jag igenom gamla dagböcker och jag kan säga att det är inte jättemycket som hänt de senaste fyra-fem åren med min personliga utveckling. Samma sätt att tänka, samma sätt att se på livet. Tack och lov har jag en mer positiv approach nu än vad jag hade då, jag hade ganska starka tendenser till att se saker och ting ur en dyster synvinkel. Och så mycket som hände då som var så viktigt som jag helt glömt bort nu - men det är kanske lika bra.

När jag gick på gymnasiet tyckte jag om att skriva in dikter och citat och sånt i mina dagböcker. Igår hittade jag den här dikten, av Anna Irekvist, som jag skrivit ner någon gång under vårterminen i trean på gymnasiet. Den är så typisk för hur jag tänkte då, och fortfarande gör:

Någonting om att leva

Jag tror det var
någonting om enkelheten i att mötas
någonting om värmen mellan händer
och mellan ögon
och om alla de där språken
som inte alls har med ord att göra

Jag tror det var
någonting om mjukhet utan rädsla
någonting om att våga lita på
och stå kvar
trots nakenhet och dagsljuskontakt
och inte alls gå sönder

Jag tror det var
någonting om självklarheten hos drömmar
någonting om att dansa i regnet
och sjunga högt
och att aldrig tvivla på
skrattens förmåga att bygga broar

Jag tror det var
någonting om att leva

Den är kanske lite klyschig men ändå väldigt fin tycker jag.